 |
| Pierre Schori vid boksläppet 25.10.2021. Foto I Eckerman |
”Sanningen är krigets första offer, också i Afghanistan”, sa förre ministern för asyl- och migrationsfrågor Pierre Schori vid boksläppet av Den onödiga flyktingkrisen, rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021 i Haninge kulturhus den 25 oktober 2021. Här är hans tal i en förkortad version.
"Tala inte om kriget, tala i stället om FN, demokrati och kvinnors rättigheter. Kalla dem inte flyktingar, kalla dem illegala migranter”. Så har det låtit i debatten om vår roll i Afghanistankriget som slutade i ett förkrossande nederlag för de utländska styrkorna och ett humanitärt haveri för svensk flyktingpolitik.
Först sökte de som ville ha oss med i det amerikanskledda kriget att skylla på FN. Så här lät det enligt protokollet från ledande håll på den socialdemokratiska partikongressen 2009 då opinionen mot kriget hade vuxit sig stark:
”Vad kan hända om Sverige, denna respekterade nation i världen, väljer att lämna Afghanistan – med den tilltro vi har till FN:s organisation, med den tro vi har på fredsbevarande operationer, med dessa 100 000 svenska pojkar och flickor som har varit ute och som i dag gör ett fantastiskt jobb därute? Om vi lämnar – vilken effekt får det på denna operation, vilket pris som kommer betalas och vad kommer vi att säga om ett år eller två? När fingrarna är avskurna på dem som har gått och röstat? När flickskolorna bränns? Och när terrorgrupper grupperar sig för en ny offensiv och flinar åt dem som har lämnat under det minsta lilla tryck? Det är vad det handlar om”.
Därefter var Socialdemokraterna och Moderaterna på samma linje och därför kunde riksdagsmajoriteter rösta för ett deltagande i det amerikanska kriget år efter år, senast i december 2020 då man förlängde insatsen till den 31:e december 2021! Därefter kom en förkrossande tystnad.
I en Expressenintervju den 5 augusti verkade vår försvarsminister tro att vi var med en FN-insats där en anonym koalition bestämmer allt: ”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”. Han menade då det trettiotal länder som deltagit – inte de 140 i FN-familjen som inte gjorde det. ”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.” USA nämner han inte och heller inte Nato.
Men detta var aldrig en av FN sanktionerad fredsbevarande operation, den står inte ens med på FN-listan. Jag är den ende svensken som varit chef för en av FN:s fredsbevarande operationer.
Sedan skyllde man på afghanerna. När NATO: s generalsekreterare Jens Stoltenberg intervjuades av BBC HardTalk den 18 augusti i år hade han mage att skylla på afghanernas ”dåliga stridsmoral”. Men han blev mållös när programledaren sa att det var groteskt att skylla på den afghanska armén som hade förlorat 65 000 döda medan den största militära alliansen någonsin hade haft upp till 135 000 man på plats.
Flyktingmottagningskrisen i dagens Europa – och Sverige – har sina rötter i ett land som i århundranden trasats sönder av utländska makters imperiala ambitioner; först var det Storbritannien och sedan Sovjetunionen. Och i mycket är krisen en inhemsk produkt, en svensk kris. Att skylla på de som flyr från krig och död är en vedervärdig blåbrun berättelse. Vi kan bättre. Vi har en annan berättelse: om solidaritet och medmänsklighet, om tron på Förenta Nationerna och alla individers och folks lika värde.
Sveriges roll i Afghanistankriget behöver mot denna tragiska bakgrund skärskådas av en oberoende instans. Förebilden för granskningen kan vara två statliga utredningar, ”Coraonakommissionen”, vars ordförande var Mats Melin, tidigare justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen samt den statliga utredningen Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002 – 2014. Tillsättandet av utredningen får inte förhalas som när den förra tillsattes efter år av krav från en bred folklig rörelse. Ämnet är så pass allvarligt att utvärderingen bör komma före nästa års val.
Andra medverkande vid detta boksläpp var
- Meeri Wasberg (S), kommunstyrelsens ordförande i Haninge. Hon beskrev kommunens aktiva flyktingmottagande under 2015 och de insatser som sedan dess gjorts för de nyanlända.
- Annika Hirvonen (MP), riksdagsledamot var under sommaren 2020 vikarierande migrationspolitisk talesman för Miljöpartiet. Hon var därför med i migrationskommittén som sommaren 2020 tog fram det lagförslag till ny migrationslag som röstades fram av riksdagen sommaren 2021. Hennes erfarenheter var inte positiva. Hon menade att flyktingar knappast betraktades som människor. Humanismen lyste helt med sin frånvaro.
- Emilie Hillert, en av bokens 50 författare, är en känd människorättsjurist och debattör. Hon belyste hur lagarna och tillämpningen av dem sedan 2015 förändrats så att situationen för en asylsökande är helt oförutsägbar och att rättsosäkerheten är stor.
- Åsa Tysén, Frivilliga familjehem Österåker, gav en målande bild av hur civilsamhället drabbades av de nya lagarna och reglerna. "Har man knutit an till en ungdom, lyssnat på dennas berättelse, kan man bara inte överge honom." Civilsamhället hade inget annat val än att ställa upp för ungdomarna – och det gör de fortfarande.
- Ingrid Eckerman, en av redaktörerna för boken, berättade om de medicinska åldersbedömningarna och rättsosäkerheten bakom dem. Inom några veckor beräknas den granskande kommittén komma med sitt utlåtande – "en kommitté där åtta av tio ledamöter kan anses jäviga, dvs. ha intresse av att Rättsmedicinalverket går fritt".
Från redaktionen medverkade även moderatorn Carin Flemström, tidigare bl.a. socialchef, ordförande i Haninge frivilliga familjehem och Brottsofferjouren i Haninge, Solveig Freudenthal och Brita Lamdoff, Etikkommissionen i Sverige samt Karin Fridell Anter, ordförande för Stöttepelaren - stödförening för ensamkommande barn och ungdomar.
Bokprojektet Den onödiga flyktingkrisen - rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar