söndag 9 december 2018

Självmordsförsök i förvaren inför massutvisningar


Senaste veckorna har två unga flyktingar försökt ta sina liv. Båda satt i förvaren i väntan på att deporteras till Afghanistan.

Den 10 december delas Nobelprisen ut i Stockholm och Oslo. Den 11 december äger en massdeportation till Afghanistan rum. Manifestationer mot deportationerna planeras att äga rum på måndag i Stockholm och på tisdag vid Märstaförvaret.
Självmordsvågen bland de ensamkommande har lugnat ner sig sedan nya gymnasielagen gick igenom. Men den kan mycket väl öka igen när allt fler hotas av förvarstagning och ensamutvisning. 
I enlighet med regeringens önskan sker nu allt fler tvångsdeporteringar till Afghanistan. Dels sker de i lönndom, en fånge i taget, hemliga till och med för tillsynsmyndigheten Migrationsverket, vilket tidigare rapporterats. Dels sker de i chartrade plan där cirka 20 flyktingar förses med handfängsel, lugnande medel och ibland spottluva. 
De som deporteras är av olika slag: småbarnsfäder som inte kommer kunna träffa sina barn på många år, hela familjer med barn inte vet något annat än Sverige, ensamma kvinnor som förväntas tvångsgifta sig, tonårskillar som aldrig varit i Afghanistan och knappt talar språket, barn där man hoppas att det finns någon oidentifierad släkting som tar emot. Dessutom utvisas, i uppenbar strid mot mänskliga rättigheter, kristna och ateister som måste låtsas vara muslimer och hbtq-personer som ska låtsas vara straighta.
Att som afghansk medborgare få asyl på grund av individuella skäl (flykting, alternativt skyddsbehövande) är idag så gott som omöjligt. Individuella ansökningar avslås schablonartat. Handläggarna anstränger sig att finna anledningar att förklara den asylsökande "icke trovärdig" och hens historia som "inte självupplevd". Domstolarna accepterar migrationsverkets bedömning utan närmare analys.
Att i stället få asyl på grund av allmänna skäl, t.ex. att Afghanistan är farligt överallt för alla, eller att hazara är ett allmänt diskriminerat och förföljt folk (övrigt skyddsbehövande, ömmande skäl), är omöjligt enligt den tillfälliga lagen.
Varför vill man inte resa till Afghanistan?
Antalet som accepterar att under "frivilligt tvång" resa till Afghanistan är försvinnande litet. Nästan alla anser att ett liv på gatan i Sverige (eller Paris) är att föredra framför ett liv på gatan i Kabul. 
Ett liv på gatan i Kabul? Men får de inte stöd och hjälp till återintegration? Jo, på papperet. Men kan man återintegreras i ett land man aldrig varit i, i alla fall inte sedan man var mycket liten? Där man inte har en enda släkting som vill en väl? Där språket direkt talar om att man är "återvändare"? Där man inte kommer att få en anställning eller hyra en bostad eftersom man är främling? 
Hur kan man återintegreras i ett land som är i upplösning? Där allt färre av de officiella institutionerna fungerar? Där regeringen inte kan skydda sina egna invånare? 
Ett värdigt liv är alltså uteslutet - om man inte har fått vänner i Sverige som kan skicka pengar. Annars får man bo på gatan. Tigga. Sälja sexuella tjänster. Kanske man hamnar under broarna som drogmissbrukare. Eller blir man rekryterad av en militant grupp och får lära sig att döda och hålla konflikten vid liv. 
Som ensam kvinna, utan "beskyddande" man, får man mycket svårt att klara sitt uppehälle. Risken för prostitution är stor. Som barn får man räkna med barnarbete för att få mat i sin lilla mage. Som hazara får man räkna med att handgripligen utsättas för diskriminering och dessutom riktat våld. 
Har man släktingar i Afghanistan förväntas man att betala tillbaka de pengar som lånades ihop till ens flykt. Hur ska man kunna göra det när man inte ens kan försörja sig själv? I värsta fall är släktingarna hotfulla. Det kan också finnas gamla släktfejder som gör att man är direkt hotad till livet. Och det går inte att i längden gömma sig i Afghanistan ...
Bättre på gatan i Europa
I Europa har man dock ett slags människovärde. Det finns volontärer, både i Sverige och Paris, och man behöver sällan svälta länge. Man möter vänliga människor som står på ens sida. Man har kanske personliga svenska vänner förutom sina kompisar i liknande situationer. Man har det där nätverket som de flesta totalt saknar i Afghanistan.
Alltså stannar man. Vandrar runt mellan kompisar, kyrkor och nattbussar, försöker hålla sig vaken i skolan. Drar till Paris, sover på gatan utan tält i hop om att vara "normal", dvs. att ens fingeravtryck inte finns i registret så man kan söka asyl i Frankrike. I så fall kan man börja om sitt liv med att lära ett nytt språk, försöka hitta jobb etc. 
En del orkar inte med pressen. Kommer i kontakt med fel personer, hamnar i droghandel, prostitution, kanske kriminalitet. Men de är en klar minoritet. Så länge vi volontärer orkar, så länge vi får in resurser (pengar) så håller vi många utanför skuggsamhället. 
Att frivilligt resa till Afghanistan - nej, det är det nog bara några modiga svenskar som gör. Att utvisa 5 000 unga människor tar tid - många år. Under tiden har vi dem hos oss. 
"Nästa vecka kommer jag inte att vara här. Jag kommer att döda mig själv i stället för att torteras av talibanerna" sade en ung pojke i mikrofonen under en manifestation. "I Sverige kommer man ihåg mig och jag får en riktig begravning. I Afghanistan kommer min kropp att kastas i diket" har en annan sagt. 
Som volontärer förebygger vi självmord. Det borde vi få Nobelpris för. Ingen borde  utvisas till Afghanistan. 

Pressmeddelandet  

1 kommentar: