Konstverket 17 000 visualiserar de 17 000 ensamkommande barnen 2015 som inte fick permanent uppehållstillstånd direkt, enligt gamla utlänningslagen.*
Fyra år i Sverige kan vara livsomvälvande för en tonåring. Nabi Skandari är en av dem som tvångsutvisades 2019. Denna text har han skickat för att läsas upp den 10 maj 2026 på Sergels torg.
Jag heter Nabi Skandari. Jag minns mitt liv i Sverige som något ljust, nästan som en dröm. Varje morgon bar med sig hopp, varje dag var ett steg närmare mina mål. Jag hade tusentals drömmar i mitt hjärta – att studera, att arbeta, att bli en del av samhället, att leva ett liv med trygghet och värdighet. Jag kände att jag äntligen hade hittat en plats där framtiden inte var mörk, utan full av möjligheter. (Paus)
Jag lärde mig språket, jag försökte förstå kulturen, jag
kämpade för att bygga upp något från ingenting. Varje liten framgång betydde så
mycket för mig – ett nytt ord jag lärde mig, ett samtal jag vågade delta i, en
dag när jag kände mig som en del av något större. Jag började tro på mig själv
igen. (Paus, långsammare ton)
Men allt förändrades. En dag kom beskedet som krossade allt
jag hade byggt upp. Migrationsverket tog inte bara ett beslut – de tog mina
drömmar, mina planer, min framtid. På ett ögonblick försvann allt det jag hade
kämpat så hårt för. Jag stod kvar, tomhänt, med ett hjärta fullt av frågor och
en själ fylld av sorg. (Paus)
Att lämna Sverige var som att lämna en del av mig själv. Jag
förlorade inte bara en plats, utan också hoppet om det liv jag hade föreställt
mig. När jag kom till Kabul, var det som att vakna upp i en helt annan
verklighet. Här är livet tungt, osäkert och fyllt av tystnad. (Paus, mjukare
ton)
I Kabul lever jag inte – jag överlever. Framtiden är oklar,
nästan osynlig. Det finns inga tydliga vägar framåt, inga garantier, ingen
trygghet. Jag bär på mina minnen från Sverige som något dyrbart, men också
smärtsamt. För varje gång jag tänker på dem, känner jag både värme och sorg.
(Paus)
Jag tänker på hur mitt liv kunde ha varit. Jag tänker på de
möjligheter jag aldrig fick. Jag tänker på den person jag höll på att bli, men
aldrig fick chansen att bli färdig. (Paus, långsam och tydlig)
Nu lever jag i tystnad. Inte för att jag vill, utan för att
livet här har tystat mig. Mina drömmar finns fortfarande kvar någonstans inom
mig, men de är svaga, som en låga som håller på att slockna. (Kort paus)
Men trots allt – djupt inom mig – finns fortfarande en liten
gnista. En tro på att en dag kanske livet förändras igen. Att mina drömmar inte
helt ska dö. Att jag en dag får en ny chans att leva, inte bara överleva. (Paus
– tydlig övergång)
Och därför vill jag säga något, inte bara för mig själv –
utan för alla som delar samma öde. (Långsam, stark ton)
Jag ber er, ni som har makt, ni som fattar besluten – lyssna
på oss. Se oss inte bara som ärenden eller siffror. Vi är människor med
drömmar, med hopp, med framtider som kan byggas, inte förstöras. Stoppa
utvisningarna till platser där livet inte är säkert, där framtiden inte finns.
Ge människor en chans att leva i trygghet, att bidra, att växa. Ingen lämnar
sitt hem utan en anledning. Ingen väljer osäkerhet om det finns ett val. (Paus)
Jag ber er inte om medlidande – jag ber om rättvisa. Jag ber
om mänsklighet. (Lång paus) Låt inte fler liv tystna. Låt inte fler drömmar dö.
(Avslut – tydligt och lugnt)
Ge oss en chans.
Lyssna på Nabi Skandari. Han försökte försörja sig på att måla tavlor som såldes i Sverige. Under den tiden, före talibanernas övertagande 2021, bodde han i ett hus, betalt av svenskar, där utvisade ungdomar fick landa innan de tog sig vidare.
*2015 kom 23 000 afghanska ungdomar under 18 år till Sverige ensamma, utan familj. De flesta var pojkar. Cirka 15 000 har så småningom fått uppehållstillstånd. Några hundra lyckades regeringen deportera innan talibanerna tog över makten 2021. Nu vill regeringen förhandla med talibanerna så att tvångsutvisningarna tar fart igen.Konstverket 17 000: Läs mer på www.17000.se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar