Jan Stattin: Om avhumaniseringen, retoriken, språkbruket och hur grupper blir syndabockar

 

Presentation vid Etikkommissionens seminarium Asylpolitik och angiveri - ett år med Tidöavtalet. Författare: Jan Stattin, doktor i historia, aktiv i Håll ihop Sverige.

Lyssna på föredraget HÄR. 

Den döda kvinnan saknade ansikte. När A. såg henne hann hon efter den första chocken tänka: ”Det är inte mamma för det är inte mammas kläder”. 

För min bosniska vän finns det förflutna alltid närvarande. Människor hade levt tillsammans som grannar, som vänner. Vad ledde dem till att fördriva och döda?

Om processen som ledde dit talar den svensk-kroatiska författaren Slavenka Draculic. Det handlar, säger hon, om en upptrappning steg för steg, en medveten process, efter ett givet schema. Retoriken, språkbruket, har avgöranade betydelse. Orden föregår, förbereder för handling. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien konstaterade att folkmordet var planlagt, väl förberett och genomfört efter planerna.

Orden föregår, förbereder för handling. 

Avhumaniseringen, som Slovenka Draculic såg hos olika stridande parter under balkankriget, såg hon som resultatet av en process som pågått i tio år, en gradvis demonisering av de andra. Förvandlade till nästan icke-människor. Detta trots att man i Jugoslavien var lika varann och levde sida vid sida. "Vi lärde oss att se vietnameserna som en sorts gula halvmänniskor" sa den amerikanske desertören till mig, i en fredsgrupp som studentkåren i Uppsala organiserat. "Hur skulle vi annars kunnat döda dem?"

Avhumaniseringens yttersta konsekvenser är svåra att ta in. Ändå ger historien oss exempel efter exempel. ”Inget upprepas på samma sätt” sa de överlevande från förintelsen, ”men vi ser nu likheterna med hur det började den gången och vi räds följderna”. Barbro Eberan sysslade i sin vetenskapliga gärning med frågan om hur nazismen kunde rota sig i Tyskland. Jag lyssnade på henne en vårdag 2014. ”Det som skedde i Tyskland hade kunnat ske även i Sverige” var hennes slutsats. Jag ville förneka likheterna, men hon vidhöll: ”Förutsättningarna fanns också i Sverige”. Fanns? Eller finns?  Marte Michelet beskrev i sin prisbelönta bok Det största brottet hur antisemitismen i Norge underlättade deporteringen av de norska judarna. Hon visar också på förekomsten av en skrämmande retorik, som alltid en förutsättning för förfrämligande. Norge är inte så långt borta. Inte Tyskland heller, eller det forna Jugoslavien. Från den svenska riksdagen – 1930-tal – kan vi hämta en rad citat om det judiska som underlägset den sunda svenska folkrasen. Risken för ett folkutbyte var en viktig del i det nazistiska tankegodset.

Vi ser idag upprepade nedslag i Sverige av den franske konspirationsteoretikern Renaud Camus tänkande om ett pågående folkutbyte. En av mina grannar i mitt landsortsboende hämtar samma tänkande från nätpublikationen Det goda samhället, där kända, ibland i beryktade, svenskar skriver. För Camus gäller det ett ofrånkomligt slut: utrotas eller utrota. Där finns den ideologiska grunden till återvändandefixeringen. ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp: Kabul”, skrev Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson Tobias Andersson på Twitter, och delade en bild som visade upp SD:s valmarknadsföring på Stockholms tunnelbanetåg.

Annie Lööf utsattes för en omfattande smutskastning för sitt ställningstagande mot SD. Den avrättning som skulle ske i Visby drabbade istället Ing-Marie Wieselgren. Var låg egentligen skulden för det som skedde? Hos den psykiskt sjuke och lättpåverkade mördaren eller hos alla dem som i sin hatattacker pekade ut Annie Lööf som ett lovligt byte? Även individer blir syndabockar. Ord föregår och förbereder för handling. 

Avhumanisering samspelar med rasism. Den biologiska rasismen är vetenskapligt förkastad, men etniska grupper beskrivs som genetiskt belastade, på ett sätt som gör dem annorlunda. Läser ni kommentarerna på X (tidigare twitter)? Facebook? Grovt, insinuant, manipulerande. Det som förut muttrades i en mindre grupp får snabbt lyft och spridning medialt. Tankar initieras medvetet, en grad av sanning, generalisering, bekräftande, spridning. Nivån för vad som kan sägas förändras. De som styr processen vet, idag bekräftat av hjärnforskningen, att vi fungerar så att en mening som upprepas tillräckligt ofta blir en sanning, svår att värja sig emot. Där har sociala media blivit ett oöverträffat verktyg och där fungerar trollfabrikerna effektivt. Min vän Mattias Beijmo visade före valet i en serie artiklar hur effektivt trollfabrikerna arbetade och vilka som utnyttjade dem. Det blir svårt att hålla mot. Den politiska retoriken förändras.

En förenklad analys, ett skenbart orsakssammanhang, kräver en syndabock. Den medvetna avsikten är att avleda uppmärksamheten från de verkliga orsakerna. Det sker i ett läge där samhället är i olag och nya krafter vädrar morgonluft. I det djupt rasistiska Iran styrdes nyligen demonstrationer och attacker mot de kvarter där de afghanska invandrarna bor. Vår bonusson berättade om skyltarna som satt vid parkerna i Qum: ”Förbjudet för hundar och afghaner”. De ryska judepogromerna vid förra sekelskiftet tjänade samma syfte och provocerades fram av regeringen för att avleda från det tsaristiska vanstyret.

I Sverige riktas blickarna mot invandringen/invandrarna för att förklara samhällets problematik.  Förenklat, problematiken är mycket mer komplicerad. Margaret Atwood har satt fingret på detta att vi i lägen som upplevs som dåliga hittar enkla förklaringar. ”Samma strukturer återkommer” säger hon. Nya grupper ser möjlighet till en maktposition. Hon tillägger: ”När dessa får stöd av uppåt trettio procent av invånarna tippar det över mot ett autoritärt styre”. Snabbt förlorar media sin frihet, kulturella yttringar begränsas, studieförbund hotas och utbildningen styrs. Folkbildning blir inte en tillgång utan ett hot. Med skäl kan vi tänka på vad som hänt i Polen och Ungern. Ser vi likheter? Retoriken förändras också mot en självcensur, en självvald begränsning av vad som får sägas/kritiseras. 

Hur hittar man då den syndabock som behövs för att kanalisera oro och känslor? Kännetecken som skiljer från majoriteten är viktiga. Skillnader som finns och kan utnyttjas, förstärkas i generaliseringar. Islamism smetas över allt som kan förknippas med Islam. Religion, etnicitet, sexuell läggning, allt det som kan ses som avvikande från normen kan användas. En person, en grupp, en minoritet avgränsas. Och naturligtvis är processen dubbel. Ju mer vi avgränsar oss från dem, desto mer avgränsar de sig i sin tur från oss. Språkbruket blir hårt och oförsonligt. Samhället där det sker blir delat. Klyftor fördjupas. De möten som i sig är nödvändiga för att skapa ett solidariskt samhälle upphör. Genocide Watch ser samma struktur återkomma i den processen, den som leder till avhumanisering. En grupp definieras: ”Dom” som skiljer sig från ”oss”. Det sker planmässigt för att skaffa eller värna makt, politisk, religiös.  

Ett exempel som ligger nära för oss som är här. Migrationsforskaren Admir Skodo pekade i sin artikel Hur afghaner blev andra klassens asylsökande (2016) på hur mänskliga rättigheter och asylrätt kan utformas efter politiska agendor. Ensamkommande ungdomar med asiatiska drag, en stor grupp år 2015, drag som inte väckte ett direkt igenkännande utan lätt kunde upplevas som främmande, var enkla att peka ut i en politisk situation, där man tycktes ha tappat greppet om invandringen. ”Vi har politiska signaler att prioritera utvisningar” säger rättschefen till oss i ett möte. ”Vi har våra signaler från ledningen” säger handläggaren. De afghanska ungdomarna berövades sin identitet, blev skäggbarn, blev vuxna män utan asylskäl som slängt sina pass, benägna till gruppvåldtäkter. I asylprocesserna sökte man efter lögner, inte efter asylskäl. ”Empatin stänger jag av” säger en handläggare. ”Vi informeras om de vanligaste lögnerna” säger en nyanställd handläggare. Underförstått: De är inte som vi. 

Jag talar om afghaner eftersom jag levt med dem. Har följt processen. Det tog inte tio år att förfrämliga dem. Men processen som främliggör innefattar många fler. Allteftersom nivån för misstänkliggörande sänks kommer också andra grupper att utsättas. ”Stämningarna är andra nu” säger en engagerad projektledare mot hedersvåld, ”man ser på mig på ett annat sätt och behöver inte dölja det”. ”Bunta ihop dom och släng ut dem” säger en gymnasielärare om afghanska ungdomar, i personalrummet. Det blev tyst. Acceptans. Att vi censurerar oss, motvilligt accepterar, inte protesterar bidrar även det till att nivån för det som kan sägas förändras.

De förenklade sanningarna och orsakssammanhangen blir politiskt gångbara. Retoriken anpassas. Den information som inkräktar på det politiskt gångbara tigs ihjäl. De repressiva lösningarna med deras skenbara kraftfullhet och enkla orsakssammanhang är då så mycket slagkraftigare än den sakligt underbyggda analysen och den långsiktiga planeringen. För att komma tillrätta med den problematik vi har används bara vissa delar av verktygslådan. De nödvändiga förebyggande åtgärderna, som långsiktigt kan skapa ett solidariskt och sammanhållet samhälle, uteblir.

Någon säger förstås: ”Men problematiken är verklig”. Gängbildningar och skjutningar, människor utanför som inte tycks ha normala värderingar. Dom distanserar sig själva från oss. En rad åtgärder har föreslagits, nödvändiga för stunden, men många starkt utpekande för en större mängd människor. Häromdagen skrev advokaten Thomas Olsson: ”Dagens kriminalpolitik, som kopplas till migrationen, bygger på två ben, att öka repressionen och övervakningen i samhället och att inskränkningarna av rättigheterna endast drabbar andra än en själv. Omfattningen av inskränkningarna har nu nått en sådan nivå att den demokratiska rättsstaten håller på att undermineras.” Oro för hotet mot demokratin uttrycks från många håll. Han är inte ensam i sin oro.

Men konsekvensen av att utse syndabockar i stället för att våga ta i de verkliga problemen är att dessa förblir olösta. Eller vad värre är: Den politiska processen kommer att skapa ett tudelat samhälle, ett samhälle där vi ser med ännu större misstänksamhet på varann. Vem kommer att må bra i gated communities? 

 

Se även Tidöavtalet - ett hot mot demokratin