Anders Wijkman om Den stora saknaden 20 juni 2022

Marit Törnqvist och publiken på Mynttorget 20.6.2022. Foto Melker Dahlstrand.

När flyktingfrågan diskuteras i samhällsdebatten är det oftast i form av stora tal. Flyktingarna refereras till som ett kollektiv. Men varje flykting är en människa av kött och blod. De allra flesta har gått igenom ett helvete innan de lyckats ta sig till vårt land.

Tal hållet av Anders Wijkman, författare, debattör, f.d. politiker, vid invigningen av Marit Törnqvists installation "Den stora saknaden" på Mynttorget 20 juni 2022.

Anonymiseringen är ett bekvämt sätt för dem som vill ha strängast möjliga policy – och bland annat vill utvisa dem som redan finns här, och funnits här, i 6 - 7 år. För anonymiseringen gör att vi inte behöver bry oss om den enskilda människan. Fokus ligger på kollektivet, på de stora talen. Det innebär en avhumanisering och den är livsfarlig.

Det finns en rad olika grupper av medborgare – Håll ihop Sverige, Stoppa utvisningarna till Afghanistan, Stöttepelaren – som under ett antal år engagerat sig för unga ensamkommande, framför allt från Afghanistan, liksom enskilda familjer, skolklasser, idrottsföreningar. Vi har alla protesterat mot tanken på att utvisa unga människor till Afghanistan.

Vi har pekat på säkerhetsriskerna, på kriget, på talibanernas ständiga terror. Vi har vidare pekat på långa väntetider i asylprocessen, på problem med tolkar och juridiska biträden med mera. Vid intervjuerna tycks presumptionen ofta ha varit att de sökande ljög om sin ålder. Resultatet var tvivelaktiga åldersbestämningar som gjorde att många minderåriga förklarades vara vuxna, med utvisning som följd.

Våra protester har inte hjälpt. Utvisningsbesluten har avlöst varandra. Följden har blivit att många unga afghaner givit sig av till andra länder i Europa för att i stället försöka få uppehållstillstånd där. Andra har gått under jorden för att undvika utvisning eller bli tagna i förvar. Skuggsamhället har därmed vuxit – ett problem som alla borde se.

För gruppen som helhet har situationen präglats av konstant otrygghet – år efter år. Och kom ihåg att det rör sig om unga människor som levt i otrygghet långt innan de kom hit. Den period i livet då de formas och utvecklas har dominerats av otrygghet och osäkerhet. Tänk Er själva om det varit Ni eller Edra barn som levat i limbo på detta sätt?

Så är också självmordsstatistiken för gruppen världsunikt hög.

När talibanerna tog makten i Afghanistan 2021 stoppades alla utvisningar till landet. Därefter har det rapporterats om hungersnöd i landet. Vi har hört om flickor som inte längre får gå i skolan och om krav på heltäckande slöja. Samtidigt kommer rapporter om hur terrordåd riktas mot hazarerna, landets shiamuslimska minoritet.

Det enda som har förbättrats i landet är att striderna mellan den tidigare regeringen och talibanerna upphört. Men situationen för en tvångsutvisad ung afghan torde vara värre än förut. Talibanerna har uttalat att deporterade asylsökande från väst ska ställas inför rätta.

Vi var många som trodde och hoppades att utvisningar i och med att denna barbariska regim tog över skulle vara omöjliga. Men Migrationsverket har återupptagit utvisningsbesluten. Utvisningsbeslut som, enligt mångas mening, bryter mot EU-stadgans artikel 19. Utvisningsbeslut som strider mot UNHCR:s vägledning.

EASO – EU Agency for Asylum – har i sin rapport om säkerhetsläget identifierat ett antal grupper som anses vara extra utsatta. Tittar vi på de f.d. ensamkommande – numera unga vuxna – handlar det om att riskera tvångsrekryteras som talibankrigare, att ha begått brott mot hedersregler (t.ex. haft flick- eller pojkvän), att vara (eller tros vara) hbtqi-person, kristen eller ateist, att ha levt en stor del av sitt liv utanför Afghanistan (t.ex. Iran, Pakistan, Sverige), att ha en negativ inställning till talibanerna, att ha ett västerländskt levnadssätt – och att till höra en minoritetsgrupp, t.ex. hazarerna.

Det torde vara svårt att hitta en enda afghansk flykting som inte tillhör åtminstone någon av dessa grupper.

Vem tar egentligen ansvar för Migrationsverkets myndighetsutövning, och för den praxis som har utformats?

Migrationsdomstolen ändrar sällan Migrationsverkets beslut, om inte rent formella fel begåtts. Vi som finns nära de asylsökande upplever att rättssäkerheten lämnar mycket i övrigt att önska på Migrationsverket – och i domstolarna.

Det är uppenbart att regeringen inte gett sig. De flesta av de afghanska flyktingarna från 2015 ska lämna landet. Oavsett situationen i Afghanistan, oavsett bristen på arbetskraft i Sverige, oavsett medvetna brott mot konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Oavsett att de är kanske 6 000 svensktalande personer, de flesta väl integrerade i samhället, medan vi nu bereder oss på att ta emot tio gånger så många nya flyktingar.

Jag vill rikta en uppmaning till Morgan Johansson, Anders Ygeman och Mikael Ribbenvik. Ta ansvar och stoppa pågående galenskap!

När det officiella samhället svikit har civilsamhällets insatser varit ovärderliga för de unga flyktingarnas psykiska hälsa. De stödjande och kontinuerliga relationer som alla volontärer bistått med har hjälpt många och hindrat en försämring av den psykiska hälsan. Dessutom har många fått bostad och uppehälle, eller åtminstone matpengar. Vägar ur en omöjlig situation hade annars i många fall varit självmord, kriminalitet eller prostitution.

Marit Törnqvist är en av de verkliga eldsjälarna inom det civila samhället. Hon har arbetat – ofta dag och natt – för att stötta enskilda unga afghaner som hotats av utvisning eller varit på väg att klappa ihop psykiskt. Den installation hon presenterar idag är starkt berörande. Hon sätter ord på den smärta alltför många har gått igenom – eller känner. Hon vägrar kapitulera för anonymiseringens krafter.

Jag är stolt att få delta här idag och kan bara hoppas att Marits initiativ skall nå ut till många, många i vårt avlånga land och bidra till att Sverige åter sätter humanitära värden högt på agendan.