tisdag 21 november 2017

Sanningen om hur det går för de ensamutvisade



"När man väl har fått en person att inse att det är slöseri med tid att vara kvar här i Sverige, och bättre att åka tillbaka och börja sitt liv på riktigt, då är det här något väldigt positivt som man kan erbjuda någon som är väldigt besviken över att inte få stanna, säger Kristina Rännar, processledare för återvändande på Migrationsverket."

Detta är saxat ur en artikel i Svenska Dagbladet 30.10.2017. För den som umgås med afghanska pojkar känns orden som ett slag i ansiktet - och det väcker bestörtning över att någon på Migrationsverket kan vara så dåligt insatt.
Det har kommit en rad rapporter om hur livet i Afghanistan ter sig för återvändarna och speciellt de ensamutvisade tonåringarna. Några har blivit mottagna av sina familjer. Några har lyckats få ut sitt återetableringsbidrag och med hjälp av det tagit sig till Iran, där de i bästa fall har familj. Någon har gått över till IS för sin försörjnings skull och blivit dödad. 
Men många är kvar i Kabul, hänvisade till att leva på pengar från Sverige, alternativt att bo under broarna tillsammans med heroinisterna. Om detta kan vi höra i en video inspelad idag i Kabul (facebook).
De ensamutvisade tonåringarna är ofta hänvisade till ett liv i elände. Detta är naturligtvis inte okänt för Migrationsverket. Ändå anser man att en ensamutvisad 18-åring kan ge det "ordnade mottagande" som krävs för att ett barn ska kunna utvisas. Tre barn, sju till fjorton år, har fått avslag för att utvisas tillsammans med sin tonårige storebror eller farbror.
Vi är på väg att införa barnkonventionen i svensk lag. Hur tänker regeringen om detta?
Regeringen har använt ministerstyre och moratorium när det gäller Försäkringskassans och domstolens tolkningar av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det går bra att göra likadant när det gäller utvisningarna till Afghanistan. 
Till Kristina Rämnar vill jag bara säga: Vittnesmålen från ungdomarna är många. Det är i Sverige de börjat leva. Det är här de mött vänlighet för kanske första gången sina liv. Det är här de sluppit ur traditionens, religionens och rädslans tvångströjor. Det är här de känt att de är människor som kan bestämma själva, som kan skapa sin egen framtid - som faktiskt har en framtid. 
Även de som reser "frivilligt" till Afghanistan gör det med tvång - inte av fri vilja.  
Flyktingarnas dag, Medborgarplatsen, Stockholm lördag 25 november kl 14-17. 


  

2 kommentarer:

  1. Ja - vad ska man säga? Vi är många som vet att det är så här. Jag brukar följa nyheterna från Afghanistan-dock inte i svenska media för där står ju nästan ingenting, om vad som händer i Afghanistan.Vad handlar det här om? Det måste vara en härva av en massa suspekta skäl. Det skulle behövas ett massivt upprop från alla de olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med de ensamkommande afghanerna i sitt dagliga liv;lärare, kuratorer, läkare, psykologer, advokater m.fl. Om tunga yrkesgrupper sa , vad de tycker om det som händer just nu skulle det kanske påverka debatten.Stora kollektiv kan ge tyngd åt protesterna. Frågan är hur man ska bära sg åt för att samla ihop dem. Jag vet att frustrationen i flera yrkesgrupper är allmän och stor, men många människor har ingen vana vid att protestera och öppet engagera sig i sådana här frågor.

    SvaraRadera
  2. Ett sätt att göra det är att komma till Medborgarplatsen i Stockholm på lördag 25 november kl 14-17. Då kommer bl.a. advokater, präster, psykologer, lärare och läkare tala. Kolla hemsidan https://flyktingarnasdag.blogspot.se

    SvaraRadera