Skolgång och uppehållstillstånd

onsdag 29 juli 2020

Jari: Till minne av Reza


Reza med sin "lillebror" som han vyssade som liten.
Reza med sin "lillebror" som han vyssade som nyfödd.

De sista veckorna Reza andades kände han sig jagad. Han sa att migrationsverket ville ta livet av honom. Han skulle utvisas och i Afghanistan väntade hunger, våld och virus.

Men Reza mördades på en buss i Kiruna. Någon annan hann före. Han trodde att polisen skulle rycka honom ur sängen på natten men polisen tog istället hans mördare. Han fick aldrig en plats att leva sitt liv på.

Vi träffades en vecka innan mordet. Jag lovade att skriva allt, att berätta sanningen. Men inom mig sörjde jag redan för hans chanser var små. Vårt sista halmstrå var att ruska om, visa hur samhället behandlar människor, få de ansvariga att ompröva utvisningen.

Även det togs ifrån honom. I nästan samma ögonblick som jag skickade texten till en kvällstidning fick jag beskedet om Rezas död. Torsdag 16 juli 2020, kl 10.06.

Jag tänker inte helgonförklara. Helgon finns inte i vår värld. De överlever inte människosmugglare, migrationsverk och rasister. Men jag kände honom som godhjärtad och lojal. En ung, stark man som ville starta sitt eget liv i Sverige. Han kämpade för det. Reza kämpade för sin frihet.

Brottsutredningen får visa motivet bakom mordet. Inget förvånar mig längre. Vi som borde hålla samman förtalar varandra, underminerar varandra och avlivar varandra. Många unkna ideologier frodas i samhället. Min ilska kommer att vända ditåt när bilden klarnar.

Men ni ska veta att Reza redan var märkt. I våra samtal fruktade han aldrig svenskar eller afghaner; han fruktade den svenska staten. Han stod redo att fly igen men mördades på tröskeln.

Kanske får han nu en bit av den här jorden, kanske återbördas han till sin mamma i Teheran. I vilket fall så är han borta. Han ville att jag skulle publicera hans berättelse och det gör jag nu. Kanske kan den hjälpa andra. Men min vän Reza är död och inget kan ändra på det.

*****

16 juli 2020
MIN VÄN REZA SKA UT

De flesta av oss kämpar. Med stämpelklockor i halvnatten, räkningar och barnlämningar. Hushåll som ska hållas igång i holkarna vi kallar våra hem. Vi kämpar med att ta hand om varandra och vårda relationer. Vi arbetar nästan oavbrutet med något i en andligt torftig tillvaro och är besvikna när samhället hjälper oss allt mindre. Vi måste bära allt mer själva.

De flesta av oss kämpar varje dag, och min vän Reza har kämpat med ett lejons hjärta. Han kom till Sverige 2015. Passet säger afghan men som många andra afghaner har han levt hela sitt i liv i Iran. 

I fem år har han kämpat för att tillfredsställa de svenska myndigheterna. Han har utbildat sig, lärt sig språket, att dricka kaffe ur mugg och småprata väder. Han har tränat Kirunas ungdomar i boxning, vikarierat och ordnat sig en fast anställning. Han har saknat sin sjuka mamma i Teheran, vakat nätterna igenom av oro för migrationsverkets beslut, skrivit brev och ringt rådgivare. Han har aldrig gett upp. Även när det varit mörkt har han berättar om det med ett leende: "Jari, det är svårt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste orka." Sedan velat veta hur jag och familjen har det.

Reza blev en nära vän till oss. Vi tränade thaiboxning ihop, han blev instruktör och alla lyssnade på honom i lokalen. När jag och min sambo fick vår första son och irrade kolikdruckna runt i lägenheten kom Reza hem till oss, lade pojken på sin underarm och klappade honom på rumpan tills gråten stillnade. Han hade småsyskon, berättade han. Men dem har han inte sett på flera år, inte sedan han kom till Europa i en gummibåt. Den kampen tänker jag inte ens börja berätta om här.

Reza gjorde allt rätt, men ändå blev det fel. Nu är det slut. Nu ska han ut. Han ska skickas till Kabul, få lite pengar på fickan och boende för en vecka. Sedan ut på gatan i en stad och ett land han aldrig varit i. Var ska han bo? Vad ska han jobba med? Hur ska han få något att äta? Hur ska han skydda sig mot våldet? Mot den skenande pandemin i ett land som knappt har sjukvård? Migrationsverket säger: det går så bra. Jag säger: skicka dit beslutsfattarna och låt verkligheten tämja dem.

De flesta av oss måste kämpa, men våra kamper kräver sällan det som krävts av Reza. Myndigheterna begärde att han utbildar sig. Så han gick SFI och den gymnasieutbildning kommunen ordnade. Han levde på nästan inga pengar men vi skramlade hans medlemsavgift till boxningen. Alla ställde upp utan att blinka. Sedan ordnade Reza jobb i äldrevården där han tog hand om era föräldrar, far- och mor föräldrar, kusiner och grannar. Han gjorde det inom ett halvår som gymnasielagen kräver. Han fick till och med ett kontrakt på två år. Vi var glada för att han försörjde sig själv och nu skulle få permanent uppehållstillstånd.

Men migrationsverket tyckte annorlunda. Han anställningskontrakt var tre veckor för kort. Rezas arbetskamrater skrattade, trodde det var ett skämt. Han hade ju ordnat jobb? Men han fick avslag och där brann hans första chans, röken steg som efter en självmordsbomb i Kabul. Kontraktet behövde räkna med migrationsverkets handläggningstid, förstår ni.

Reza repade nytt mod och förklarade situationen åt sina chefer. De kunde knappt fatta dumheten i det hela men ordnade ett tillsvidarekontrakt eftersom Reza var en tillgång på jobbet. Vi är som bekant bara värda vår arbetsinsats. Migrationsverket hade dock fler anmärkningar. Nu fann de att hans utbildning innehållit för lite arbetsplatsförlagt lärande. Domen från Förvaltningsrätten i Luleå slår fast att kommunerna är fria att utforma utbildningarna själva, men att sammanhållna yrkesutbildningar ska innehålla minst 15 procent praktik. Rezas intyg kunde inte styrka att procentsatsen varit tillräcklig.

Reza gjorde eventuellt för lite praktik innan han fick fast jobb. Försök förstå det som grund för utvisning.

Jag har pratat med berörda kommuntjänstepersoner. De berättar att migrationsverket trots påstötningar inte skapat klarhet om vad som gäller enligt gymnasielagen. Kommunen fick agera efter bästa vetande, vilket ledde till att Reza och många andra fick en utbildning som inte uppfyllde alla lagkrav. Man kan tänka att utbildningens syfte borde vara att göra ungdomarna så kallat anställningsbara men det är alldeles för enkelt tänk. Myndigheter fungerar inte så. Nu betydde Rezas tillvidareanställning plötsligt ingenting och han fick avslag på sin andra ansökan om permanent uppehållstillstånd. Något som senare bekräftades i domstol och därmed var det "three strikes and out".

Vi är skräp som skvalpar längs världshavens stränder, utan någon given plats på jorden. Vi har inget eget värde och i Rezas fall var även hans arbetsinsats värdelös. Vi ska kämpa för att klara dagen och lämna i tysthet. Och det här är som vanligt bara ord. De gör ingen skillnad. Precis som med bristerna i vården, arbetsmiljön, omsorgen och så vidare tjuter vi bara ut vår maktlöshet. Nu förlorar min äldsta son en av sina bästa vänner - han älskar fortfarande Reza, två år efter att han låg där nyfödd på underarmen. Farbror Reza ska ut. Ingen bryr vart, ingen bryr hur. Ingen vet egentligen ens varför. Det finns ingen riktig orsak.

Misstagen i protokollet var inte Rezas. Han gjorde allt kan skulle, men det var inte nog. Nu ska staten som knappt kan tolka sina egna regler köpa honom en flygbiljett till terror och virus. Det här samhället är inte värt sina invånare, inte värt en ung man som Reza. Ändå kan det inte få sluta så här. Vi får inte begrava den här berättelsen som tusentals andra.

Vad säger ni kommunpolitiker i Kiruna? Vad säger ni lagstiftande riksdagspolitiker? Vad säger ni fackligt förtroendevalda i Kommunal där Reza är medlem? Vad säger ni föräldrar till boxande ungdomar, barn till de gamla på äldreboende? Säger ni något alls?

Författare: Jari Söyrinki


Pressmeddelandet  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar