Skolgång och uppehållstillstånd

lördag 27 maj 2017

Benjamin: "Ibland kom polisen och då fick vi springa och gömma oss"


Berättat av Benjamin Soltani, snart 17 år, och nedtecknat av Ulrika Säterkvist utanför Miljöpartiets kongress i Linköping 26.5.2015. Gustav Fridolin fick en kopia av texten som han lovade att läsa och sedan lämna till Maria Ferm.

Jag heter Benjamin Soltani. Jag är ensamkommande från Afghanistan. Jag kom till Sverige den 13 augusti 2015.
Jag vill berätta hur jag levde i Afghanistan och Iran.
Jag föddes i Afghanistan men när jag var ett år flyttade jag med min pappa och mamma till Iran för att det var krig mellan Shia och Sunni. Jag bodde utanför Herat med mina föräldrar. De har berättat för mig att Talibaner kom på kvällarna och dödade människor. Min mamma och pappa bestämde att vi skulle fly till Iran. Det var jättesvårt att komma in i Iran har mamma berättat.
I Iran bodde vi i en småstad som hette Pakdasht. Det är utanför Teheran. Vi hade inte pass. Vi kunde inte få några papper därför att vi kom från Afghanistan.
När jag blev 6 är kunde jag inte börja skolan för att jag inte hade uppehållstillstånd i Iran. Men det fanns en afghansk skola och jag kunde gå i den. Skolan var i ett parkeringshus. Det var en afghansk kvinna som var lärare och kanske tio barn. Jag fick lära mig lie att läsa och lite, lite att skriva på persiska. Efter 6 månader i skolan kom polisen dit. Det var 3-4 poliser. De tog läraren och sa till eleverna: Ni får inte gå i skolan, ni är afghaner och illegala.” Sen sa poliserna: ”Om vi ser er igen så slår vi er.” Vi sprang. Jag vet inte vad som hände med läraren men de slog henne och tog med sig henne.
Efter det kunde jag inte gå i skolan mer. Efter några dagar gick jag med mamma till hennes jobb. Vi jobbade utomhus med grönsaker. Jag fick lite, lite pengar för jag var ett barn. Mamma fick lite pengar för att hon var en kvinna från Afghanistan. Det jobbade ungefär 10-11 afghanska kvinnor där och så jag. Vi jobbade varje dag från åtta till fyra. Vi hade ungefär 20 minuter eller en halvtimma rast för att äta vår mat. Jag ville inte jobba för jag var ett barn.
Efter två år, när jag var 8 år, fanns det inget jobb för mamma och mig. I ett år var vi hemma. Jag var nästan alltid inne därför att jag var rädd ute. Jag var rädd att någon person skulle komma och säga att jag inte fick vara där eftersom jag var ett afghanskt barn. Ofta kom iranska barn och retade mig. De sa ”Afghan, afghan, afghan” och de slog mig också några gånger. Mamma och pappa sa ”Bry dig inte”, men det var svårt.
När jag blev 11 år så kunde jag börja jobba med min pappa. Han jobbade med att bygga hus. Jag fick hjälpa honom men jag kunde bara tjäna lite lite pengar därför att jag var barn. Jag jobbade 8 timmar varje dag och det var ett tungt jobb. Jag fick bära upp tegelstenar och grus till pappa som murade flera våningar upp ibland.
Ibland kom polisen och då fick vi springa och gömma oss. När jag var 13 år så märkte vi inte att polisen kom. De tog min pappa och 3-4 andra personer. De slog mig bara lite men jag fick gå för jag var ett barn. Men de tog med sig min pappa och jag visste inte vad som hände med pappa.
Mamma och jag var rädda och kunde inte gå till polisstationen och fråga om min pappa. Efter ett år visste vi inte vad som hade hänt med pappa och var han var. Vi hade inte jobb. När jag blev 14 år så gick mamma till personen som ägde vår lägenhet. Hon hämtade ut hyresdepositionen som man betalar när man flyttar in. Sen kom en man efter några dagar när vi hade packat. Jag kände inte mannen men mamma sa: ”Följ med honom”. Hon hade inte berättat för mig innan. Sen fick vi gå över bergen till Turkiet och det var en svår resa. Vi promenerade mycket och åkte ibland bil eller bak i en lastbil. Sen fick vi gå över bergen till Turkiet och det var jättesvårt. Det var på kvällen och det var mörkt och vi var rädda för gränspolisen. Det var ungefär 20 pojkar och två män.
Att komma fram till Sverige tog nästan två månader. Jag visste inte var jag var tills jag kunde träffa en svensk polis. Jag visste inte vilken dag det var.
Efter 6-7 månader i Sverige visste jag fortfarande inte vad som hade hänt med min mammma. Sen kunde jag få kontakt med min kompis i Iran. Han hjälpte mig att leta efter mamma och efter en månad hittade han henne. Hon bodde i ett rum och jobbade med grönsaksodling. Hon fick lite lön. Men min mamma är sjuk. Hon har ont i benen, knäna oc armarna. Ont i skelettet. Hon kan inte få bra hjälp.
Efter några månader kom min pappa tillbaka till min mamma. Jag kunde prata med honom på telefon. Han berättade att polisen hade skickat honom till Afghanistan. Han kunde jobba lite där och ta sig tillbaka till Iran, men då var inte jag där. Efter några månader i Iran hos min mamma så fick han en hjärtinfarkt i sömnen och han dog. Det hände i slutet av januari i år.
Jag hade min intervju hos Migrationsverket i början av februari. De säger att jag måste komma tillbaka och komplettera därför att det var svårt för mig att berätta när jag var så ledsen. Nu väntar jag på att få en ny tid.
Mamma har sagt till mig på telefon att hon vill att jag ska ha ett bra liv och det var därför jag måste åka. Jag vill berätta för politiker så att ni ska förstå och jag önskar att ni kan hjälpa mig. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar