Skolgång och uppehållstillstånd

fredag 14 april 2017

Ali Zadardi: "Statsminister kan jag o mina vänner få våra drömmar??"


Detta handlar bara om mitt liv o mina känslor men det är inte bara min historia. Vi bär alla samma rädsla o oro om framtiden.

Jag tackar er alla som har kommit hit idag o ger oss erat stöd.
Mitt nytt språk räcker inte till, allt som jag vill säga. Jag äger inte ord att säga hur orolig, ledsen och hur hopplöst det känns.
Jag äger inte ord för hur ont som jag har i hjärtat. Jag ber dig statsminister låt mig drömma om framtiden, låt mig göra min mamma glad.
Jag äger inte ord att förklara hur det känns när mamma säger du är mitt enda hopp Ali, jag orkar kämpa mot alla svårigheter tills du gör ett slut på det. Fast hon vet inte hur det är, hon vet inte att jag kommer utvisas till krig tillbaka, jag kan inte säga det heller. Jag vill inte hon ska bli ledsen och förlora sitt enda hopp i livet. Jag ber dig statsminister säg! Vad ska jag svara mamma?
Jag äger inte ord att säga hur svårt det är när jag pratar med mamma i mobilen och tårarna börjar rinna. Jag ber dig statsminister låt mig bo i en trygg plats med snälla och trevliga människor framför mig.
Statsminister!! 
Kan du se mig, hur orolig jag är?
Kan du se mig, hur ledsen jag är? 
Kan du se mig, hur hopplöst det känns?
Trots mina ord som inte räcker till att uttrycka det.

Jag är ett av de tiotusentals ensamkommande barn som kommit till Sverige. Ett av de barn som blev tvingad att resa den farliga och långa vägen hit på grund av krig och orättvisor.
Jag har lämnat min mamma, mina syskon och mitt hemland bakom mig för ett tryggare liv. Trygghet saknas i mitt hemland.
Kan du förstå mig hur svårt det var när jag åkte över havet? Jag var jätterädd och kände kalla kårar längs min ryggrad och mina ben började att skaka. Jag vågade inte röra mig och jag kunde knappt andas.
Jag heter Ali Zardadi och är från Afghanistan, från ett land där varje dag oskyldiga människor mördas. Trygghet är endaste en dröm i Afghanistan. Vi kunde inte få drömma om vår framtid.
Nu börjat jag drömma på nätterna, varje natt innan jag somnar vill jag önska att drömma om att jag kommer att få stanna i Sverige eller skickas tillbaka till kriget. Drömmarna är inte fina längre.
Jag har fått stanna i Sverige, gått klart skolan, gått universitet, blivit läkare och börjat jobba. Är inte rädd längre för nån kommer skicka mig till kriget igen. Det finns inte krig och otrygghet i livet längre.
Mamma är glad, hon kommer få träffa sin son efter många år igen. Hennes son är inte som förut längre, han har kämpat mycket, klarat sig själv, fått klara sin utbildning och är läkare nu. Han fick hämta sin mamma och syskon till en trygg plats nu.
Hennes son är glad för mamma och syskon behöver inte vara rädda längre. Behöver inte sluta drömma om framtiden. De bor ju på en trygg plats nu.
Nu vet jag hur känns det när man är på tåget med mamma och syskon, ta ett djupt andetag och lägga huvudet i mammas famn och kolla på fina hus och vackert hav när tåget rullar.
Mardrömmar har tagit slut och det har blivit lätt att somna på nätterna. Behöver inte vara orolig om mamma och syskon längre. Får spela fotboll utan att tänka på om någon kommer utvisa dig och du inte får spela fotboll med kompisar längre. Kan spela musik utan att vara rädd att straffas.
Det var en dröm bara. När jag vaknade var inte drömmen sann. Allt var som förut. Blev jätteledsen och gick till balkongen o grät mycket. Klockan var halv tre på natten. Det var kallt ute. Tänderna började skaka. Himlen är mörk och gråter med mig. Den mörka himlen påminner mig om mammas ord som sagt ”När du saknar mig kolla på fina stjärnor i himlen, för jag kollar heller.” 
Men det fanns ingen stjärna i himlen utan det gråter bara och regn börjar komma in i balkongen genom ett trasigt fönster.
Jag kommer tillbaka till sovrummet och vill tända lampan men det är svårt att göra det för rummet är mörkt och jag kan knappt se. Rummet blir ljust när jag tänder lampan. Jag börjar kolla på mammas bild som står på skrivbordet i sovrummet.
Tårarna rinner, när jag går fram för att ta bilden blir det svårare att behålla tårarna. 
Kan du förstå hur ledsen jag känner mig och kan du förstå att allt känns hopplöst?
Det enda jag önskar är att få leva i fred och frihet tillsammans med min familj.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar